Kunde inte andas utan syrgas

För ungefär 9 månader sedan så låg jag på sjukhuset, kämpade för mitt liv, visste inte ens om jag skulle kunna leva ett "normalt" liv igen. Om jag någonsin skulle klara mig av att andas utan syrgas. Jag blev mycket friskare väldigt mycket snabbare än vad dom hade beräknat.
Den första promenaden som jag klarade av var på hela 280 meter och det tog 7 minuter, då gick jag för första gången själv, ingen hjälp av rullstolen, ingen syrgas, inget alls. Men efter de 280 metrarna var jag nära på att svimma, klarade inte av att stå mer. Jag var helt slut, jag kunde knappt andas, när jag kom in igen på mitt rum, drog jag till mig min slags (till syrgasen) så att jag kunde andas och jag la mig på sängen och det var det mest ansträngande jag hade gjort i hela mitt liv.
Sakta men säkert så har jag kunnat gå mer, åka inlines, cykla, det har varit jobbigt, men sakta men säkert har det gått bra.
I sommras bestämde jag mig för att mina lungor SKA bli bra, dom måste bli det. Så de längsta jag orka springa då var hela 1,4km, jag var så nöjd och var helt slut, kunde knappt andas, sen har jag försökt och byggt upp det mer och mer.
Nu idag så klarade jag av att springa utan stopp, utan paus hela 7,2km!! Jag är så nöjd, jag kommer inte nöja mig där, jag kommer att fortsätta, springa längre, snabbare. Mina lungor kommer aldrig bli detsamma, men de blir annorlunda, nya på ett svårare sätt, med tre gigantiska ärr i sig.
Jag kommer aldrig att sluta att kämpa, för mitt mål är att jag ska kunna dyka igen, vara lika frisk som innan jag blev sjuk.
Detta var/är den största motivationen jag någonsin har haft, om jag någonsin kommer att bli friskförklarad vet jag inte än, men det är bara att vänta och se.
 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: